Virkjunteväska som faktiskt blev färdig
Det gäller att sätta sig och jobba även när lusten inte infinner sig. Tänka bort tv-soffan och finna avkoppling vid sin gamla Bernina istället. Tanken är inte alls dum; mp3-spelaren på random och en idé som ska förverkligas. Men däremellan kommer det stora Beslutet. Var ska jag börja? Vilket av alla påbörjade projekt ska jag ta itu med? Vad behöver jag och i vilken låda ska jag leta…är det inte väldigt stökigt i köket…vad är det på tv…?
Jag känner flera som klarar det här. Dem beundrar jag. De inspirerar mig. De ger också handarbetet en ytterligare dimension – umgänget med likasinnade. Vi har en virkjunta tillsammans. Det känns nygammalt, tryggt, spinner vidare på en tråd som kan följas tillbaka genom generationer av kvinnor före oss. En vän frågade om våra juntor kunde kallas för social vintage och jag tycker att det begreppet låter angenämt. Skillnaden är kanske att vi är fria att själva välja handarbetet som avkoppling. Syjuntans politiska betydelse tycker jag är intressant. Rekommenderar sista delen i P1-serien Syjuntan, som berättar om underjordiska syjuntor i Iran och om handarbetet som språngbräda för nya möten och diskussioner.
Min mamma syr själv de flesta av sina plagg. Vips har det blivit en kavaj, en kjol eller ett par byxor av tyget hon köpte. Själv blev jag väl i mellanstadiet ofrivilligt utsatt för hennes begåvning, sylusta och ekonomiska sinnelag. Medan de andra kom där i sina märkesjeans, hade jag hemsydda byxor i någon rutig ylleblandning eller av gabardin. Men mina klasskompisar var snälla, de lät mig se ut och ändå vara med. I den lilla Västkustorten var inte grupptrycket ännu så hårt när det gällde mode.
De rutiga byxorna saknar jag inte särskilt, däremot min mammas förmåga att göra färdigt. Min syförmåga är hopplöst lustbetonad, alltså den dyker upp när den har lust, inte när jag vill. Det är väl ett annat sätt att beskriva det där med inspiration. Eller så är jag bara lat.
