Mormorsrutor

Feministvirkaren Debbie Stoller hävdar att virkning är så mycket mer än mormorsrutor. Och det har hon ju självklart rätt i. Men för tillfället är det mormorsrutor som bedåra i det daffodillska dazet.
Den första beskrivningen av en mormorsruta som finns i tryck, publicerades 1897 i en engelsk trycksak, som ett tips på hur man använder restgarner. Rutans verkliga genombrott kom i USA under sent 60-tal, då mormorsrutan blev en del i trenden att skapa själv, som en protest mot etablissemanget. Få vardagligheter har väl överlevt så intakt som detta mönster. Så gör era rutor med andakt! De har mer än hundra år av historia på nacken.
Kanske kommer mina mormorsrutor så småningom att förenas i en kofta. Det är ambitionen. Men vägen dit känns ganska lång och svår. Ber att få återkomma i ärendet. Tills vidare kan jag bara beundra Ellilos rutekofta.
Läs mer om mormorsrutor här.

Bandbredd och böna

Ärmlöst är lite knepigt att få snyggt, tycker jag. En dubbelt invikt kant drar sig gärna och det är inte alltid det blir lyckat med foder. Tips mottages tacksamt. Tyget i barnklänningen nedan är i ganska grov bomullsväv och låter sig inte vikas dubbelt utan att det blir klumpigt. Den här gången löste jag det hela genom att dölja kanten med ett band. Med halslinningen blev det likadant, den blev inte snygg om man bara vek in, så det fick bli en liten extra krage. Tyget hittade jag hos Old Touch och föll pladask för mönstret och färgerna. Efter att ha botaniserat hos de småsura tanterna på Mattsons Band hittade jag ett i en bra nyans och bredd.


Upptäckte till min glädje och lite fasa att jag fått en utmärkelse från en av de stora inspiratörerna Saltaste Bönan. Som relativt ny i bloggbranschen blir man ju både chockad och upprymd över uppmärksamheten. Jag tackar bästa bönan ödmjukast för detta och för epitetet ”koftvisionär”. Det förpliktigar.
En riktigt värdig mottagare vidareförmedlar den här utmärkelsen till andra bloggare. Men som den blyga viol jag fortfarande är, så avvaktar jag tills bloggkläderna blivit lite varmare.

Juntadags

Eftersom det ofta är för mycket folk på Vetekatten, väljer vi istället gärna lillasystern Sturekatten att virka på. Även här ges kafferepet upprättelse i möblemang och attribut, som bidrar till den rätta juntastämningen. Man sätter sig med fördel på våningen högst upp, här är det lugnt och relativt bra ljus för handarbete. Bullarna är dock inte särskilt märkvärdiga. Kokostopparna har emellertid fått bra betyg från en och annan.
Nu när en av oss har blivit med barnvagn igen får vi ta en paus från Sturekatten eftersom trapporna som leder dit är många, smala och branta.
Nu senast testade vi Ritorno, som fungerar ganska bra som substitut. Bullarna är i alla fall en klass bättre.

Utmaning antagen

Bobo i Kransen skickade en utmaning om att gräva i bildarkivet och publicera den fjärde bilden ur den fjärde mappen. Jag väljer att begränsa urvalet till fotografier av sådant som jag har sytt. Den fjärde bilden bilden visade sig vara den här soltopen från 2008. Det var ungefär då som jag började få lust att sy igen efter småbarnsåren, till skillnad från er andra hjältar som kan hålla reda på såväl småttingar som skickliga handarbeten. Är väldigt förtjust i tyget, som är ett lån från Johanna i Fagras Trädgård. Vi har en plan ihop och fler plagg i samma tyg ligger och väntar på att bli färdigsydda.

Det där med virkning

Av bara farten fick min kappa en virkad kofta som efterföljare. Mönstret är riktigt snabbvirkat. Att sticka samma modell skulle ta betydligt längre tid, i alla för mig.
Virkningen är inte någon särskilt gammal företeelse, jämfört med stickning. Medan sticktekniken kom till Europa någon gång under medeltiden, dröjde det ända till slutet av 1700-talet innan det förekom uppgifter om virkning i den europeiska litteraturen. Andra hävdar att tekniken var känd redan hundra år tidigare. Virkning blev vanligare i samband med industrialiseringen, då garntillgången ökade och virkbeskrivningarna blev billigare och mer spridda.
I Sverige har virkningen inga gamla traditioner alls. Den första kända virkbeskrivningen i Sverige är från 1844. I slutet av 1800-talet såg hemslöjdsrörelsen ner på tekniken som ett lättjefullt och förslappande påfund, utan ursprung, nytta eller folklig förankring.
Det där med nyttan kan man faktiskt fortfarande ifrågasätta med tanke på alla mormorsrutor, små konstiga dukar, kuddöverdrag och halvfärdiga överkast som antagligen proppar igen åtskilliga byrålådor. Vad ska det vara bra för? Själv funderar jag inte så mycket över det just nu, utan ägnar mig gärna åt en stunds lättjefullt pysslande med virknål och garn. Helst tillsammans med likasinnade.
Här finns en bra uppsats om virkningens utveckling.