En av medlemmarna i vår virkjunta hade med sig en kasse garn som hon fått av en god vän. Där fanns bland annat detta guldgarn i polyesterblandning, som passade perfekt att virka julkulor av. De är virkade enligt en ordinär bollbeskrivning och stoppade med ull, som blev över efter waldorfdockan. När bollen var färdig veks garnet trippelt och knöts knutar på för att hålla ihop. Därefter virades garnet flera varv runt öglans fäste. Hängena på bilden såldes på julmarknaden i barnens skola. Men det visade sig att den goda vännen som skänkte garnet samlar på julkulor. Så nu jobbar jag på ytterligare två, som blir en julklapp. God jul!

Hej och hejdå!

Årets stora begivenhet i barnens skola, Novemberfesten, har passerat. Föräldrar och barn klär skolan i skrud som närmast kan liknas vid ett nöjesfält. Hantverksprylar tillverkas av föräldrarna och säljs (mestadels till föräldrarna). Förra året spann jag sockervadd så det stod härliga till. Det här året blev min insats mindre vildsint men desto mer knåpig. Waldorfdockor har ett uttryck som tilltalar mig mycket och de är roliga att göra. Resultatet blev denna tös i julfina kläder. Hon blev till och hon försvann. Jag saknar henne litet och undrar hur hon har det nu för tiden.

Ett ufo mindre

Man skulle kunna tro att det råder total stiltje i denna textilromantikers verksamhet. Men faktum är att produktionen är ganska vital jämfört med i somras. Det är snarare lite teknikförvirring och bekvämlighet som har orsakat tystnaden.
Till exempel har ett ufo äntligen gjort entré som färdig klänning. Den är från början sydd efter ett mönster ur en gammal Vi Föräldrar, som presenterade "13 lättsydda plagg även för dig som inte har sytt på länge"... Tyget fick jag från Johanna i Fagras Trädgård. Men jag fick bakläxa på ärmhålen, som blev lite för vida. Efter en hel del funderande tyckte jag att det smidigaste vore en följsam virkad ärm istället för en i tyg. Så här blev det. Har inte bestämt mig när det gäller bollfransen. Vi får väl se vilket omdöme det blir från trädgården.

Färdigpåtat

När våren kommer förvandlas vissa handarbetare till trädgårdsdito. Fingrarna blir gröna, naglarna svarta, planteringsspaden växer ut i handen och sekatören hoppar ner i bakfickan. Till dessa hör jag. Både stickning och virkning har legat kvar längst ner i väskan hela sommaren. Och det skulle inte förvåna mig om man hittar lite spindelväv på symaskinen.
Min enda textila upplevelse sedan trädgården började hägra är den fullständigt galna byxdress jag hittade hos Old Touch häromdagen. Den härstammar högst sannolikt från tiden då man på allvar kunde gå klädd från topp till tå i osannolika mönster och färgkombinationer och jag köpte den som en hyllning till de outfits som jag minns att min mor klädde upp sig i när det var fest på 70-talet. Själv tänker jag aldrig någonsin ha på mig hela ensemblen, men väl varje del för sig.

Piggstickning

Det var dags att sticka. I svart så klart. Men jag behövde stickor nr 6 och den storleken hade jag inte hemma. Märkligt vad stickor nr 6 var populära, för både de i trä och metall var slut. Flickan i affären verkade nästan beklaga att det bara fanns plaststickor kvar. Har aldrig använt sådana tidigare och blev nästan lite avskräckt, men köpte dem ändå. Tyckte att lite färg kunde ju pigga upp i alla fall och jag var på väg till juntan, så jag hade inget val.
Det visade sig dock vara ett bra köp. Plasten fungerar ypperligt med garn i bomull och lin. Garnet glider bra och stickorna väger lätt. Har inte testat andra garnkvaliteter än, men jag tror att jag har hittat min favoritsticka. Dessutom sägs plaststickor vara okej att använda på flyget. Och så livar de ju upp sticksamlingen, inte minst.

Lite gammalt mest nytt

Balen är över och klänningen blev faktiskt klar i tid. Mönstergömmorna innehöll inga klockrena modeller, så jag fick göra om den som låg närmast.
Hittade den i en gammal Burda-tidning.
















Det färdiga resultatet består av mest nytt och lite gammalt. Det svarta bandet hör till en urvuxen klänning och de äkta pärlorna kommer från ett gammalt trasigt halsband. Hade gärna smyckat klänningen lite till, men det fick jag inte.

En öm moder faller till föga

Det finns så mycket kläder. I Stockholm borde utbudet vara nästan obegränsat. Men ändå är det hart när omöjligt att hitta något som en mycket bestämd 15-åring vill ha på sig på vårbalen. Det får inte vara något som många andra kan tänkas ha på sig - där faller alla klädkedjorna bort. Blankt kombinerat med figursytt är otänkbart, vilket förpassar de flesta befintliga festblåsor till utvisningsbåset. Svart och vitt går också bort. Det blir inte lättare av att klänningssortimentet i klädbutikerna är ganska skralt, av bal- och studentsäsongen märks ännu inte så mycket. Ganska märkligt kan tyckas, med tanke på att det bara är någon månad kvar innan festerna sätter igång. Efter fyra timmars finkammande av butikerna i centrala staden lyckades vi bara hitta rätt färg, på en i övrigt ganska illa sydd klänning från Malene Birger.
Som den ömma och formintresserade moder med någorlunda sykunskaper jag är, lovade jag att istället sy önskeklänningen, med två veckor kvar till balen…

Helst hade jag köpt tygerna hos Dollys, gillar småbutiker, men Ohlssons tyger hade färger som var mer mitt i prick.

Så nu ska den milt aprikosfärgade satinen kombineras med en cremefärgad crêpe de chine i en axelbandad, knäkort skapelse med empirmidja (midjeskärningen direkt under bysten). Vatten över huvudet? Inte än.