En av medlemmarna i vår virkjunta hade med sig en kasse garn som hon fått av en god vän. Där fanns bland annat detta guldgarn i polyesterblandning, som passade perfekt att virka julkulor av. De är virkade enligt en ordinär bollbeskrivning och stoppade med ull, som blev över efter waldorfdockan. När bollen var färdig veks garnet trippelt och knöts knutar på för att hålla ihop. Därefter virades garnet flera varv runt öglans fäste. Hängena på bilden såldes på julmarknaden i barnens skola. Men det visade sig att den goda vännen som skänkte garnet samlar på julkulor. Så nu jobbar jag på ytterligare två, som blir en julklapp. God jul!

Hej och hejdå!

Årets stora begivenhet i barnens skola, Novemberfesten, har passerat. Föräldrar och barn klär skolan i skrud som närmast kan liknas vid ett nöjesfält. Hantverksprylar tillverkas av föräldrarna och säljs (mestadels till föräldrarna). Förra året spann jag sockervadd så det stod härliga till. Det här året blev min insats mindre vildsint men desto mer knåpig. Waldorfdockor har ett uttryck som tilltalar mig mycket och de är roliga att göra. Resultatet blev denna tös i julfina kläder. Hon blev till och hon försvann. Jag saknar henne litet och undrar hur hon har det nu för tiden.

Ett ufo mindre

Man skulle kunna tro att det råder total stiltje i denna textilromantikers verksamhet. Men faktum är att produktionen är ganska vital jämfört med i somras. Det är snarare lite teknikförvirring och bekvämlighet som har orsakat tystnaden.
Till exempel har ett ufo äntligen gjort entré som färdig klänning. Den är från början sydd efter ett mönster ur en gammal Vi Föräldrar, som presenterade "13 lättsydda plagg även för dig som inte har sytt på länge"... Tyget fick jag från Johanna i Fagras Trädgård. Men jag fick bakläxa på ärmhålen, som blev lite för vida. Efter en hel del funderande tyckte jag att det smidigaste vore en följsam virkad ärm istället för en i tyg. Så här blev det. Har inte bestämt mig när det gäller bollfransen. Vi får väl se vilket omdöme det blir från trädgården.

Färdigpåtat

När våren kommer förvandlas vissa handarbetare till trädgårdsdito. Fingrarna blir gröna, naglarna svarta, planteringsspaden växer ut i handen och sekatören hoppar ner i bakfickan. Till dessa hör jag. Både stickning och virkning har legat kvar längst ner i väskan hela sommaren. Och det skulle inte förvåna mig om man hittar lite spindelväv på symaskinen.
Min enda textila upplevelse sedan trädgården började hägra är den fullständigt galna byxdress jag hittade hos Old Touch häromdagen. Den härstammar högst sannolikt från tiden då man på allvar kunde gå klädd från topp till tå i osannolika mönster och färgkombinationer och jag köpte den som en hyllning till de outfits som jag minns att min mor klädde upp sig i när det var fest på 70-talet. Själv tänker jag aldrig någonsin ha på mig hela ensemblen, men väl varje del för sig.

Piggstickning

Det var dags att sticka. I svart så klart. Men jag behövde stickor nr 6 och den storleken hade jag inte hemma. Märkligt vad stickor nr 6 var populära, för både de i trä och metall var slut. Flickan i affären verkade nästan beklaga att det bara fanns plaststickor kvar. Har aldrig använt sådana tidigare och blev nästan lite avskräckt, men köpte dem ändå. Tyckte att lite färg kunde ju pigga upp i alla fall och jag var på väg till juntan, så jag hade inget val.
Det visade sig dock vara ett bra köp. Plasten fungerar ypperligt med garn i bomull och lin. Garnet glider bra och stickorna väger lätt. Har inte testat andra garnkvaliteter än, men jag tror att jag har hittat min favoritsticka. Dessutom sägs plaststickor vara okej att använda på flyget. Och så livar de ju upp sticksamlingen, inte minst.

Lite gammalt mest nytt

Balen är över och klänningen blev faktiskt klar i tid. Mönstergömmorna innehöll inga klockrena modeller, så jag fick göra om den som låg närmast.
Hittade den i en gammal Burda-tidning.
















Det färdiga resultatet består av mest nytt och lite gammalt. Det svarta bandet hör till en urvuxen klänning och de äkta pärlorna kommer från ett gammalt trasigt halsband. Hade gärna smyckat klänningen lite till, men det fick jag inte.

En öm moder faller till föga

Det finns så mycket kläder. I Stockholm borde utbudet vara nästan obegränsat. Men ändå är det hart när omöjligt att hitta något som en mycket bestämd 15-åring vill ha på sig på vårbalen. Det får inte vara något som många andra kan tänkas ha på sig - där faller alla klädkedjorna bort. Blankt kombinerat med figursytt är otänkbart, vilket förpassar de flesta befintliga festblåsor till utvisningsbåset. Svart och vitt går också bort. Det blir inte lättare av att klänningssortimentet i klädbutikerna är ganska skralt, av bal- och studentsäsongen märks ännu inte så mycket. Ganska märkligt kan tyckas, med tanke på att det bara är någon månad kvar innan festerna sätter igång. Efter fyra timmars finkammande av butikerna i centrala staden lyckades vi bara hitta rätt färg, på en i övrigt ganska illa sydd klänning från Malene Birger.
Som den ömma och formintresserade moder med någorlunda sykunskaper jag är, lovade jag att istället sy önskeklänningen, med två veckor kvar till balen…

Helst hade jag köpt tygerna hos Dollys, gillar småbutiker, men Ohlssons tyger hade färger som var mer mitt i prick.

Så nu ska den milt aprikosfärgade satinen kombineras med en cremefärgad crêpe de chine i en axelbandad, knäkort skapelse med empirmidja (midjeskärningen direkt under bysten). Vatten över huvudet? Inte än.

Ruta för ruta

Har roat mig med att återse brittiska modeskaparserien House of Eliott, som sändes på SVT under tidigt 90-tal. Förhoppningarna om att få inspireras av fantastiska kreationer av mellankrigstidssnitt kom något på skam. Visserligen finns där många roliga huvudbonader, bland annat en virkad hatt med skojigt stuk, tillsammans med ett par vackra kappor, men första säsongen är i huvudsak ganska grå och det är bara i sista avsnittet som färger och design får blomma ordentligt. Så nu får jag skaffa säsong två också, och försöka stå ut med den fåniga titelmelodin. Jennifer Saunders och Dawn French har gjort parodin House of Idiot och jag förstår hur de fick idén…
Mormorsruteräknaren tickar på och har nu rullat fram till 85. Det blir framstyckena och två tredjedels bakstycke på den planerade koftan. Egentligen har det blivit 95 rutor, men jag räknar inte dem som jag är missnöjd med.
Den här till exempel är ju helt meningslös. Undrar varför jag slutförde den överhuvudtaget. Räcker inte garnet så räcker det inte.




Den här är bara ful. Gillar inte de skarpa kontrasterna mellan de blå nyanserna. Så det är bara att repa upp. Felgjort och fulgjort är upprepningarnas moder.

Mormorsrutor

Feministvirkaren Debbie Stoller hävdar att virkning är så mycket mer än mormorsrutor. Och det har hon ju självklart rätt i. Men för tillfället är det mormorsrutor som bedåra i det daffodillska dazet.
Den första beskrivningen av en mormorsruta som finns i tryck, publicerades 1897 i en engelsk trycksak, som ett tips på hur man använder restgarner. Rutans verkliga genombrott kom i USA under sent 60-tal, då mormorsrutan blev en del i trenden att skapa själv, som en protest mot etablissemanget. Få vardagligheter har väl överlevt så intakt som detta mönster. Så gör era rutor med andakt! De har mer än hundra år av historia på nacken.
Kanske kommer mina mormorsrutor så småningom att förenas i en kofta. Det är ambitionen. Men vägen dit känns ganska lång och svår. Ber att få återkomma i ärendet. Tills vidare kan jag bara beundra Ellilos rutekofta.
Läs mer om mormorsrutor här.

Bandbredd och böna

Ärmlöst är lite knepigt att få snyggt, tycker jag. En dubbelt invikt kant drar sig gärna och det är inte alltid det blir lyckat med foder. Tips mottages tacksamt. Tyget i barnklänningen nedan är i ganska grov bomullsväv och låter sig inte vikas dubbelt utan att det blir klumpigt. Den här gången löste jag det hela genom att dölja kanten med ett band. Med halslinningen blev det likadant, den blev inte snygg om man bara vek in, så det fick bli en liten extra krage. Tyget hittade jag hos Old Touch och föll pladask för mönstret och färgerna. Efter att ha botaniserat hos de småsura tanterna på Mattsons Band hittade jag ett i en bra nyans och bredd.


Upptäckte till min glädje och lite fasa att jag fått en utmärkelse från en av de stora inspiratörerna Saltaste Bönan. Som relativt ny i bloggbranschen blir man ju både chockad och upprymd över uppmärksamheten. Jag tackar bästa bönan ödmjukast för detta och för epitetet ”koftvisionär”. Det förpliktigar.
En riktigt värdig mottagare vidareförmedlar den här utmärkelsen till andra bloggare. Men som den blyga viol jag fortfarande är, så avvaktar jag tills bloggkläderna blivit lite varmare.

Juntadags

Eftersom det ofta är för mycket folk på Vetekatten, väljer vi istället gärna lillasystern Sturekatten att virka på. Även här ges kafferepet upprättelse i möblemang och attribut, som bidrar till den rätta juntastämningen. Man sätter sig med fördel på våningen högst upp, här är det lugnt och relativt bra ljus för handarbete. Bullarna är dock inte särskilt märkvärdiga. Kokostopparna har emellertid fått bra betyg från en och annan.
Nu när en av oss har blivit med barnvagn igen får vi ta en paus från Sturekatten eftersom trapporna som leder dit är många, smala och branta.
Nu senast testade vi Ritorno, som fungerar ganska bra som substitut. Bullarna är i alla fall en klass bättre.

Utmaning antagen

Bobo i Kransen skickade en utmaning om att gräva i bildarkivet och publicera den fjärde bilden ur den fjärde mappen. Jag väljer att begränsa urvalet till fotografier av sådant som jag har sytt. Den fjärde bilden bilden visade sig vara den här soltopen från 2008. Det var ungefär då som jag började få lust att sy igen efter småbarnsåren, till skillnad från er andra hjältar som kan hålla reda på såväl småttingar som skickliga handarbeten. Är väldigt förtjust i tyget, som är ett lån från Johanna i Fagras Trädgård. Vi har en plan ihop och fler plagg i samma tyg ligger och väntar på att bli färdigsydda.

Det där med virkning

Av bara farten fick min kappa en virkad kofta som efterföljare. Mönstret är riktigt snabbvirkat. Att sticka samma modell skulle ta betydligt längre tid, i alla för mig.
Virkningen är inte någon särskilt gammal företeelse, jämfört med stickning. Medan sticktekniken kom till Europa någon gång under medeltiden, dröjde det ända till slutet av 1700-talet innan det förekom uppgifter om virkning i den europeiska litteraturen. Andra hävdar att tekniken var känd redan hundra år tidigare. Virkning blev vanligare i samband med industrialiseringen, då garntillgången ökade och virkbeskrivningarna blev billigare och mer spridda.
I Sverige har virkningen inga gamla traditioner alls. Den första kända virkbeskrivningen i Sverige är från 1844. I slutet av 1800-talet såg hemslöjdsrörelsen ner på tekniken som ett lättjefullt och förslappande påfund, utan ursprung, nytta eller folklig förankring.
Det där med nyttan kan man faktiskt fortfarande ifrågasätta med tanke på alla mormorsrutor, små konstiga dukar, kuddöverdrag och halvfärdiga överkast som antagligen proppar igen åtskilliga byrålådor. Vad ska det vara bra för? Själv funderar jag inte så mycket över det just nu, utan ägnar mig gärna åt en stunds lättjefullt pysslande med virknål och garn. Helst tillsammans med likasinnade.
Här finns en bra uppsats om virkningens utveckling.

Färdig och stolt

Det gick! Hela vägen. En virkad kappa. Döm om min förvåning när jag fäste den sista tråden i mitt förstlingsvirkverk. Kappan är gjord efter mönstret till morgonrocken i boken Stickat och virkat Vintage på svenska. Plagget är ganska snabbvirkat med mycket luft i varven. Det är nästan så att jag vågar räcka ut tungan åt Odd Mollys håll.

After work-virk

Efter ett dagsverke är det skönt att koppla av med virknålen över en kopp kaffe tillsammans med kära handarbetskollegor. Våra virkjuntor brukar vara en av veckans höjdpunkter. Oftast har vi med omsorg valt ut vilket fik som för dagen ska föräras med vårt besök. Det gäller att stället uppfyller vissa krav för att komma i beaktande: luft och rymd, bra belysning, goda bullar, låg volym.
Vår första virkjunta ägde rum på Vetekatten, som sannerligen utgör rätt miljö om man vill ägna sig åt lite social vintage. Möbleringen får en att tänka direkt på kafferep hemma hos Prussiluskan. Kaffet och bullarna är erkänt goda och sorlet från gästerna på en trevlig nivå. Vi hade tur den gången, som fick ett bra bord. Nästa gång vi försökte var det fullsatt, vilket är det enda negativa man kan säga om Vetekatten – att det är för populärt.
Det dagsvirkade fejkfikat på bilden är komponerat utifrån beskrivningar i boken Väldigt virkat och på bloggen Garn och gott, med många goda kafferepstillbehör.

Välhängt

Den här påbörjade klänningen hänger i min garderob. Svart viskos, vid kjol som är tänkt att svepa lite snyggt kring ett par kontrasterande kängor eller stövlar. Den saknar bara knappar, ärmar och fåll. När jag hade kommit så här långt lät jag den hänga ut sig ett tag. Det var ungefär tio år sedan. Ska vi anta att den är färdighängd vid det här laget…

Från social vintage till kravallslöjd

Virkjunteväska som faktiskt blev färdig

Det gäller att sätta sig och jobba även när lusten inte infinner sig. Tänka bort tv-soffan och finna avkoppling vid sin gamla Bernina istället. Tanken är inte alls dum; mp3-spelaren på random och en idé som ska förverkligas. Men däremellan kommer det stora Beslutet. Var ska jag börja? Vilket av alla påbörjade projekt ska jag ta itu med? Vad behöver jag och i vilken låda ska jag leta…är det inte väldigt stökigt i köket…vad är det på tv…?
Jag känner flera som klarar det här. Dem beundrar jag. De inspirerar mig. De ger också handarbetet en ytterligare dimension – umgänget med likasinnade. Vi har en virkjunta tillsammans. Det känns nygammalt, tryggt, spinner vidare på en tråd som kan följas tillbaka genom generationer av kvinnor före oss. En vän frågade om våra juntor kunde kallas för social vintage och jag tycker att det begreppet låter angenämt. Skillnaden är kanske att vi är fria att själva välja handarbetet som avkoppling. Syjuntans politiska betydelse tycker jag är intressant. Rekommenderar sista delen i P1-serien Syjuntan, som berättar om underjordiska syjuntor i Iran och om handarbetet som språngbräda för nya möten och diskussioner.

Att få något gjort

Min mamma syr själv de flesta av sina plagg. Vips har det blivit en kavaj, en kjol eller ett par byxor av tyget hon köpte. Själv blev jag väl i mellanstadiet ofrivilligt utsatt för hennes begåvning, sylusta och ekonomiska sinnelag. Medan de andra kom där i sina märkesjeans, hade jag hemsydda byxor i någon rutig ylleblandning eller av gabardin. Men mina klasskompisar var snälla, de lät mig se ut och ändå vara med. I den lilla Västkustorten var inte grupptrycket ännu så hårt när det gällde mode.

De rutiga byxorna saknar jag inte särskilt, däremot min mammas förmåga att göra färdigt. Min syförmåga är hopplöst lustbetonad, alltså den dyker upp när den har lust, inte när jag vill. Det är väl ett annat sätt att beskriva det där med inspiration. Eller så är jag bara lat.

I mellanstadiet. För dagen iförd köpejeans, möjligen lokalmoderiktigt uppvikta,

definitivt utan känt märke.