Lite gammalt mest nytt

Balen är över och klänningen blev faktiskt klar i tid. Mönstergömmorna innehöll inga klockrena modeller, så jag fick göra om den som låg närmast.
Hittade den i en gammal Burda-tidning.
















Det färdiga resultatet består av mest nytt och lite gammalt. Det svarta bandet hör till en urvuxen klänning och de äkta pärlorna kommer från ett gammalt trasigt halsband. Hade gärna smyckat klänningen lite till, men det fick jag inte.

En öm moder faller till föga

Det finns så mycket kläder. I Stockholm borde utbudet vara nästan obegränsat. Men ändå är det hart när omöjligt att hitta något som en mycket bestämd 15-åring vill ha på sig på vårbalen. Det får inte vara något som många andra kan tänkas ha på sig - där faller alla klädkedjorna bort. Blankt kombinerat med figursytt är otänkbart, vilket förpassar de flesta befintliga festblåsor till utvisningsbåset. Svart och vitt går också bort. Det blir inte lättare av att klänningssortimentet i klädbutikerna är ganska skralt, av bal- och studentsäsongen märks ännu inte så mycket. Ganska märkligt kan tyckas, med tanke på att det bara är någon månad kvar innan festerna sätter igång. Efter fyra timmars finkammande av butikerna i centrala staden lyckades vi bara hitta rätt färg, på en i övrigt ganska illa sydd klänning från Malene Birger.
Som den ömma och formintresserade moder med någorlunda sykunskaper jag är, lovade jag att istället sy önskeklänningen, med två veckor kvar till balen…

Helst hade jag köpt tygerna hos Dollys, gillar småbutiker, men Ohlssons tyger hade färger som var mer mitt i prick.

Så nu ska den milt aprikosfärgade satinen kombineras med en cremefärgad crêpe de chine i en axelbandad, knäkort skapelse med empirmidja (midjeskärningen direkt under bysten). Vatten över huvudet? Inte än.

Ruta för ruta

Har roat mig med att återse brittiska modeskaparserien House of Eliott, som sändes på SVT under tidigt 90-tal. Förhoppningarna om att få inspireras av fantastiska kreationer av mellankrigstidssnitt kom något på skam. Visserligen finns där många roliga huvudbonader, bland annat en virkad hatt med skojigt stuk, tillsammans med ett par vackra kappor, men första säsongen är i huvudsak ganska grå och det är bara i sista avsnittet som färger och design får blomma ordentligt. Så nu får jag skaffa säsong två också, och försöka stå ut med den fåniga titelmelodin. Jennifer Saunders och Dawn French har gjort parodin House of Idiot och jag förstår hur de fick idén…
Mormorsruteräknaren tickar på och har nu rullat fram till 85. Det blir framstyckena och två tredjedels bakstycke på den planerade koftan. Egentligen har det blivit 95 rutor, men jag räknar inte dem som jag är missnöjd med.
Den här till exempel är ju helt meningslös. Undrar varför jag slutförde den överhuvudtaget. Räcker inte garnet så räcker det inte.




Den här är bara ful. Gillar inte de skarpa kontrasterna mellan de blå nyanserna. Så det är bara att repa upp. Felgjort och fulgjort är upprepningarnas moder.