Min mamma syr själv de flesta av sina plagg. Vips har det blivit en kavaj, en kjol eller ett par byxor av tyget hon köpte. Själv blev jag väl i mellanstadiet ofrivilligt utsatt för hennes begåvning, sylusta och ekonomiska sinnelag. Medan de andra kom där i sina märkesjeans, hade jag hemsydda byxor i någon rutig ylleblandning eller av gabardin. Men mina klasskompisar var snälla, de lät mig se ut och ändå vara med. I den lilla Västkustorten var inte grupptrycket ännu så hårt när det gällde mode.
De rutiga byxorna saknar jag inte särskilt, däremot min mammas förmåga att göra färdigt. Min syförmåga är hopplöst lustbetonad, alltså den dyker upp när den har lust, inte när jag vill. Det är väl ett annat sätt att beskriva det där med inspiration. Eller så är jag bara lat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar