Från social vintage till kravallslöjd

Virkjunteväska som faktiskt blev färdig

Det gäller att sätta sig och jobba även när lusten inte infinner sig. Tänka bort tv-soffan och finna avkoppling vid sin gamla Bernina istället. Tanken är inte alls dum; mp3-spelaren på random och en idé som ska förverkligas. Men däremellan kommer det stora Beslutet. Var ska jag börja? Vilket av alla påbörjade projekt ska jag ta itu med? Vad behöver jag och i vilken låda ska jag leta…är det inte väldigt stökigt i köket…vad är det på tv…?
Jag känner flera som klarar det här. Dem beundrar jag. De inspirerar mig. De ger också handarbetet en ytterligare dimension – umgänget med likasinnade. Vi har en virkjunta tillsammans. Det känns nygammalt, tryggt, spinner vidare på en tråd som kan följas tillbaka genom generationer av kvinnor före oss. En vän frågade om våra juntor kunde kallas för social vintage och jag tycker att det begreppet låter angenämt. Skillnaden är kanske att vi är fria att själva välja handarbetet som avkoppling. Syjuntans politiska betydelse tycker jag är intressant. Rekommenderar sista delen i P1-serien Syjuntan, som berättar om underjordiska syjuntor i Iran och om handarbetet som språngbräda för nya möten och diskussioner.